Moskva

Trots att det kanske kan tyckas så, så är jag faktiskt inte helt död.

Passade på att åka en sväng till Moskva igår. Lite ovant i början, eftersom jag trots allt inte varit i Moskva på tre år, och då endast fem dagar. Men nu känns det ganska välbekant igen. Knepigast var kanske i metron, jag kom inte riktigt ihåg att den var så mycket större än Petersburgs metro...

Av Moskva kan man dra tre slutsatser:
1. Alla vägar bär till Kristu frälsarkatedral. Båda gångerna jag har promenerat lite slumpmässigt från olika ställen har jag åtminstone hamnat där.
2. I Moskva finns inga bokaffärer. Eller det tog iaf en evighet att hitta en bokaffär (i syfte att köpa en Moskvakarta).
3. I Moskva finns inga Internetcafeer. Eller det tog åtminstone en evighet att hitta en sådan. Om nu någon annan skulle ha samma problem kan jag säga att den finns en sådan på Arbat. Vilket trevligt nog är samma gata som jag bor på. I ett rum med nio sängar.

Annars är de flesta gator i centrum tämligen avspärrade inför morgondagen, och jag har fått roa mig med platser längre bort. Dessutom sitter det hälsningar om segerdagen i alla butiksfönster, och längs alla gator är det flaggor uppsatta...

Deja vu?

En ny president ger uppenbarligen DN möjlighet att köra en gammal nyhet en gång till, fast med ett litet ytterst relevanta tillägg då, för att liksom byta fokus från hur farlig den där Putin är, till hur farlig den där nya Medvedev är:

"Uppvisningen kommer att ta drygt en timme, inför ögonen på Rysslands näste president: Dmitrij Medvedev tillträder sin post bara två dagar tidigare."

Noteras kan väl också att det faktum att det i artikeln står att man inte ska paradera med några kärnvapen uppenbarligen inte står i motsättning till att sammanfatta artikeln med:

"Kärnvapen på Röda torget. En av Sovjetunionens mest hotfulla traditioner återuppstår på Segerdagen den 9 maj."

Bara man har ett hedervärt syfte (att "bevisa" att Ryssland är farligt) är förstås allt okej.

De oenigas marsch i måndags

Häromdagen, i måndags, demonstrerade återigen ”oppositionen” i Sankt Petersburg. Mötet skulle ske klockan 17:00 i närheten av metrostationen Plosjtjad Vosstanija. Eftersom jag slutar först klockan 16:20 på måndagar fick jag ta metron för att kunna komma dit till utsatt tid.

Vid metrostationen, nästan en kvart innan utsatt tid, var det enda tecknet på något demonstrationen två personer utrustade med en halvdålig megafon med vilken de försökte bjuda in folk till ”de oenigas marsch” med tillhörande anvisningar om vart den skulle äga rum, samt fem poliser som höll dessa två personer sällskap. Efter att ha gått en liten bit i riktning mot ”БКЗ октябрьский” börjar det dock bli tätt med poliser och polisfordon, och efter att ha gått en sväng runt byggnaden kommer jag slutligen till fjärde sovjetgatan där samlingen tycks äga rum.

Till skillnad mot förra demonstrationsförsöket verkar de denna gång kunnat komma överens med stadsledningen om en marschväg, och mängder med organisationsflaggor är i luften. Även flaggor (om än något modifierade) från det numera återigen förbjuda nationalbolsjevikiska partiet. En politiskt väldigt märkligt organisation som jag har minst sagt svårt att förstå att någon vill samarbeta med. Eller för den delen svårt att förstå att de i väst som hyllar "den demokratiska oppositionen" inte påtalar det obehagliga i att deras förkämpar samarbetar med nazistalinister.

Marschen började åtminstone gå omkring 18:00 och gick längs med fjärde sovjetgatan i riktning mot Tjernysjevskaja-parken. Poliserna stod på linje vid och blockerade vägen till varje tvärgata, skulle någon nu vilja ansluta sig till marschen skulle det inte vara helt enkelt. Slagorden varierade mellan bland annat ”Это наш город” (Detta är vår stad), ”Револьюция” (Revolution), ”Нам нужна другая Россия” (Vi behöver ett annat Ryssland), "Руссия без Путина" (Ett Ryssland utan Putin). Utan att komma ihåg hur de lyder på ryska var det också slagord om hur de inte var slavar, om hur folket ska få allt makt, om frihet till någon person och något om Putin och Magadan som jag inte lyckades förstå.

Tjernysjevskaja-parken var passande nog omgärdad av staket, i vilket det fanns ett fåtal öppningar. Polisen kunde alltså utan problem kunde stå i klungor vid varje öppning. Då det inte verkade så lockande att ensam gå genom någon av polisansamlingarna som utgjorde utgångarna från parken stannade jag trots minusgraderna kvar och lyssnade på talen.

Det var väl ungefär där man upptäckte att det har sina nackdelar att alltid surfa utan bilder. Man lär sig inte känna igen folk, vilket kanske hade kunnat göra det hela lite intressantare. Nåväl. Talarna, oavsett vem som nu var vem, talade allihop på i stort sätt samma tema. Om hur valet saknade val (”Jag röstade inte”, var apropå det också ett populärt slagord), de pratade om hur de för precis ett år sedan hållit den första ”de oenigas marsch” på Nevskij Prospekt, om hur Ryssland har en stolt historia på det ena å det andra sättet, och hur Ryssland skulle bli fritt och demokratiskt, några läste dikter, en låt framfördes (jag läste i någon tidning att med medlem av ”DDT” uppträdde där, så det kanske var han).

Eftersom det under ungefär hela marschen var för mörkt för att ta några vettiga fotografier, och nu var det definitivt för mörkt för att fotografera ö h t, roade jag mig också med att filma (så gott det nu gick att göra på långt avstånd) några tal/talare.

Presidentval och sånt där

I söndags, den 2 mars var det presidentval här. Jag har dock fått en känsla av att det inte riktigt är någon som bryr sig om det, varken här eller i Sverige. Mediebevakningen i Sverige har varit mycket mer sparsam än inför dumavalet i december, och förutom affischerna och anslagen här och där på stan som talar om just det faktum att det är val, så har valkampanjen knappt märkts över huvud taget...

Nu tittar jag visserligen inte på TV, så där har jag ju missat en viktig kanal, men förutom en gigantisk affisch med Putin och Medvedev hängande vid Nevskij Prospekt, en flyer+en tidning jag fått från kommunisterna och en tidning från liberaldemokraterna har jag inte sett någonting alls. Ingenting. Vilket är en ganska stor kontrast gentemot dumavalet, där valmaterialet fullkomligen vällde fram vartän man begav sig. Visserligen har väl folk säkert annat för sig än att stå och frysa i snö-slask, men lite märkligt känns det ändå, att de som står bakom Medvedev som väntas vinna stort, inte gör någon som helst ansats att kampanja för honom.

Nåja, även om nu ingen är sådär jätteintresserad av att kampanja för att få röster märks det ju att det är någon som vill att många ska rösta. Sedan kanske tre veckor tillbaka har entrén och trappuppgången där jag bor varit överröst med pilar till vallokal 134. En vallokal som ligger på våning 2 i mitt hus. I lördags var det även högtalarutrop i huset om valet. Antar att de som vill rösta måste kvittera ut röstkort i förväg eller liknande och att det var en påminnelse om detta.

Mer påminnelser kunde man dagen innan få av några personer som stod i en bil vid Primorskaja-metron och delade ut pins med texten ”Jag ska rösta den 2 mars” och små tygband i ryska flaggans färger tillsammans med en valupplaga av någon lokaltidning. Musik strömmade ut bilens högtalare, och ett par meters kö hade bildats från bilen.

Själva valdagen tillbringade jag med att åka ut till Udelnaja i hopp om att på marknaden där hitta några fina böcker att köpa och släpa med hem, när jag åker en sväng till Sverige om drygt en vecka. Letandet gick inte jättebra, de böcker jag hittade av författare jag känner till var mestadels i ett skick som inte gör sig i en bokhylla. Men när jag för fem rubel köpte två gamla tidningar med fina framsidor bar försäljaren faktiskt en likadan ”jag ska rösta”-knapp som jag hade fått på fredagen.

Tillbaka på studentboende kom framåt kvällen nya påminnelser genom högtalarna, och någon dam kom även in i vår kombinerade kök-hall och frågade om folk hade röstat än. Vilket de hade gjort.

Resultatet blev ju inte helt oväntat det heller: 70,28 % för Medvedev (sittande administrationens/Putins/Enade Rysslands kandidat), 17,72 % för Zjuganov (kommunisterna), 9,35 % för Zjirinovskij (liberaldemokraterna) och 1,29 % för Bogdanov. Det kanske t o m är lite fler röster för Zjuganov än vad som var väntat enligt opinionsundersökningarna annars inget direkt överraskande.

Marsvinsutställning

För att göra det bästa möjliga av den allt för marsvinsfria tillvaron, dvs. göra den lite mindre marsvinsfri, besökte jag idag ytterligare en marsvinsutställning.

Utställningen ägde rum i Kirovfabrikens utställningskomplex, vid metron Kirovskij zavod. Inträdet var på 80 rubel. Lokalen var väldigt liten. Rummet kvadratiskt format, och burar stod på bord som var uppställda längs med de fyra väggarna. Utställarna satt bakom borden, och besökarna (mestadels yngre barn med tillhörande föräldrar...) fick gå runt i en cirkel (hrm... kvadrat) framför borden och titta på djuren. Förutom marsvin fanns där en mindre samling kaniner och gerbiler.

Själva bedömningen ägde tyvärr rum på ovanvåningen, dit jag som besökare inte hade tillträde. Jag ägnade därför tiden åt att gå runt och titta på marsvinen i burarna. Där fanns bl.a. en abyimport från Sverige, en blandad kompott långhår (kanadastammade, lockiga och diverse rödögda), ch-teddys, skinnys, baldwins, lunkarya, samt diverse korthår och satins.

Mest intressant var det kanske med baldwins, vilka jag aldrig sett live tidigare. De är kontroversiella i Sverige, eftersom de anses ha hälsoproblem och sakna thymus. De är till skillnad från Skinnys helt nakna, och det finns enbart ett ytterst litet antal sådana i Norden. Dessa var unga, och såg iaf ut som skinnys brukar se ut, fast utan päls på nosen.

En utställare som jag lite av en slump pratat med tidigare kom fram och undrade om jag kände till några svenska domare. Jag gör jag förstås. Så möjligen möjligen kan jag hjälpa dem att hitta någon svensk domare till kommande utställning, återstår väl att se om det är någon som kan och vill åka till Ryssland. Enligt de jag pratade med var det svårt att hitta domare som ville åka dit. Själv skulle det vara prioritet nummer ett om jag vore rasdomare... ;-)

I brist på något vettigt

Från en installation av Heroes 3: Uppenbarligen fanns det inte i spelutvecklarnas tankevärd att den dator i framtiden skulle kunna ha minne mätt i GB. 2 (GB) tolkas alltså som mindre än 32 (MB)...

Ryskt nyår

Det ryska nya året mötte jag, inte helt överraskande, på nyårsdagen. Detta skedde på Palatstorget, framför Vinterpalatset, tillsammans med uppskattningsvis 85 % av Sankt Petersburgs befolkning. Alla människor var dock inte just på Palatstorget, en del befann sig på Vasilijön eller längs Nevskij Prospekt, men i stadens centrum var de i alla fall.


På Palatstoget hade det ställts fram en stor scen med en stor skärm, högtalare och strålkastare. På scenen visades emellanåt uppträdanden, och resterande tid gick åt till en man som pratade, typ "Leve Sankt Petersburg - den vackraste staden på jorden!" och "Vi ska tacka Sankt Petersburg för att vi är på den här vackra platsen här idag", eller något ditåt. Sedan blev klockan nästan tolv och mannen berättade att vi skulle höra Vladimir Vladimirovitj Putin. Så gick det då en liten stund, klocktornen på Kreml zoomas in på skärmen, samtidigt som mannen fortsätter prata om hur Sankt Petersburg är vackrast och lyckligast.

Sedan pratade Putin i några minuter på skärmen, om att Ryssland skulle vara starkt och fritt, tror jag, resten hördes inte i bruset av folkmassan (jaja, eller om jag möjligen inte förstod). Sedan slutade Putin prata, och det gick en stund. Sedan började mannen på scenen räkna: ett, två, tre, fyra, ... Till sist nådde han tio, varvid det väl alltså var att räkna som ett nytt år. Då spelades nationalsången, och raketskjutandet som visserligen pågått en längre tid ökade i omfattning.

Vi får hoppas att ryska raketer är sådana att de kan kan sjutas iväg från mitt i en folkmassa av förmodat onyktra personer utan att detta utgör en fara för personerna ifråga eller de runtomkring. Men eftersom jag trots att inte såg någon dö av alla läskiga raketer, så är det ju förmodligen så att de är ofarliga.

Sedan kunde man njuta av Nevskij Prospekt fri från bilar. Ty större delen av gatan var avspärrad, och fungerade som en tämligen tätbefolkad gågata. Tyvärr var närapå varenda matställe stängt, så mina planer att äta haltade något. Hittade slutligen ett ställe som hade öppet och som hade något acceptabelt att äta. Pizza och jos. Att dricka jos var lite lustigt tyckte personen, vid vars bord jag slog mig ned.

Att ta sig hem var inte helt lätt när tunnelbanan är stängd och gatorna belamrade med människor. Jag hittade ganska slumpartat en buss som till ett, dagen till ära, kanske något tilltaget pris (50 rubel) körde mig hem.